Jag letar efter ord som har försvunnit. Någonstans finns dem, bakom allt surr så finns orden där. Till höger och vänster ser jag repriser, minnen som vägrar släppa taget. Paus-knappen finns inte och inte heller snabbspolnings knappen. Det enda jag kan göra är att se och höra, blunda om det vill sig så väl. Även försöken till att hitta orden misslyckas, trots att det värsta är över, trots att det nu är bara efterdyningarna. För vad säger man när det redan har skett, när allt känns så stort och tomt? Orden som inte finns går kan inte att sättas ihop, allt blir bara ett enda virrvarr och det uppstår en önskan om att det verkligen fanns en snabbspolnings-knapp någonstans i detta universum.

För orden, de som klär och färglägger hela världen, kanske bara behöver en stunds vila.