Om man jag var den som jag var när jag gick i högstadiet så skulle jag blivit helt till mig att få den uppmärksamheten.Tyvärr så är inte läget så längre. Det är konstigt de där med att växa upp och inse vad det är man behöver. Önskade nästan där ett tag att jag kunde var den tjejen som jag var då men samtidigt så vet jag att jag aldrig skulle villa gå tillbaka i tiden.

En vacker dag önskar jag att jag inte skulle få ångest av skolarbete.

Jag har föreställt mig flera olika sorters scenarion för hur det skulle se ut första gången som vi säger hej till varandra. Har målat upp det med olika färger med olika tjocklekar på penseln men detta scenario är helt klart det bästa. Kommer ihåg allt som skrevs och det var faktiskt inte jag som vackla utan du. För 2 månader sen så skulle jag inte ens ha tittat på dig men igår så titta jag rakt på dig, log och sa hej- som ingenting någonsin har hänt. Jag blev så förvånad över att jag verkligen inte kände något när jag såg dig, det tog inte ont någonstans utan du var bara någon som jag en gång kände. Det kändes som om jag satt verkligen punkten för det kapitlet när jag gjorde de som du trodde att jag verkligen inte skulle göra och jag känner mig inte ens bitter längre.

Det är en fantastisk känsla att kunna se någon från ens förflutna utan att känna ångest eller vilja gå tillbaka till det som var.

Har på den senaste tiden känt att jag har gått i motvind men idag fick jag känslan av att allt kommer att fixa sig på ett eller annat sätt. Denna insikt kom från ingenstans idag när jag var vid en av mina favoritplatser med en nära vän. Insikten som slog mig var att allt får gå som det går och mitt beslut att inte tvinga fram situationer har hittills fungerat riktigt bra. Om det sen beror på att jag har valt att bara fokusera på mig själv vet jag inte men jag kan säga att jag verkligen inte är den olyckliga själ som jag var i höstat. Det känns skönt att ha ett nytt fokus som inte är beroende av någon annan utan är inriktid på mitt eget välmående.