Det här med att utmana sig är alltid lika spännande, man får se nya sidor hos en själv och känna att man utvecklas. Är så glad över att jag faktisk tog chansen och göra något nytt. Har på den senaste tiden börjat känna att man verkligen måst göra det som man mår bra av och våga testa på det som kanske inte är lika säkert.  Det är vell lite de som det hela går ut på, att faktiskt våga leva?

Fixat och gjort. Visst jag var en aning nervös men jag gick dit med bestämda steg. Spelar ingen roll att jag misslyckades första gången för nu lyckades jag. Så har de alltid varit för mig. Har jag misslyckats med något första gången så gör jag det dubbelt upp bättre nästa gång chansen kommer.

Feg. Så himla feg. Det bara slog lock och jag gick förbi. Så dumt. Vill bara skrika på mig själv.

Hur kan jag låta någon få påverka mig på det sättet? Fast jag var verkligen inte upplagd för kallprat eller någon form av prat. Men nu blev det droppen för mig själv över hur mycket en människa får påverka en. I morgon efter föreläsningen går jag direkt dit, oavsett om personen ifråga är där. Nu får jag ta och bli en modig människa. En människa som klarar av att möta den personen som praktiskt krossade ens hjärta. Ju mer jag låter bli att göra saker, desto mer så visar det ju så uppenbart att jag inte har gått vidare trots att jag har det. Återigen, denna förbannade klsycha.

Helvete, nu får det bli skärpning. Blir bara grinig på mig själv för hur mycket jag låter det förflutna påverka mina beslut.

Sitter här i min lägenhet och bara är. Känns som om det var längesedan jag hade en dag som jag bara var helt själv. I morron är det dags att ta ett steg mot en annan riktning och faktiskt göra något som man kan se resultat i. Den senaste tiden har jag varit fast mentalt på ett ställe som faktiskt inte har varit särskilt färggrannt, men idag så bestämde jag mig för att ta bort allt som stod för den tiden. Ju mer man tar bort desto mer kan faktiskt få rum och det kändes faktiskt rätts så skönt att ta bort en del som gjorde mig mer ledsen än glad. Hur man än skriver så blir det en klyscha och ju längre bort man vill från den desto närmare kommer man klyschan.  På ett eller annat sätt är vi vell alla en form av en klyscha men det är hur vi tacklar detta som avgör om det definerar den vi är.

The funny thing about hearts is
They tend to break easy
The funny thing about healing is
I'm alright