I morron natt kl 24.00 så är 2012 slut.

Ett år har passerat. På ett sätt så är man alltid lika förvånad när ett nytt år kommer eftersom man alltid tycker att man inte har hunnit göra det man har velat under dessa 12 månader. Detta år kan jag säga att jag verkligen är glad över att det lider mot sitt slut eftersom jag har hunnit uppleva både det ena och det andra. Har aldrig varit så glad som jag har varit detta år men jag heller aldrig upplevt sån motsats känsla till glädje som detta år.

Med det sagt så tar jag tacksamt emot ett nytt år.

2013,

Here I come!

Tvättmaskinen är igång. I denna omgång av tvätt så finns det en skjorta, en rätts så snygg skjorta.
Kanske en av min snyggaste skjortor.
Idag när jag vek ihop den och stoppa in den i maskinen så kom jag ihåg vad denna skjorta stod för. Varför jag skaffa den. Hur jag stod i provrummet och tänkte att jag skulle se extra fin ut. Jag fundera extra länge på om jag skulle köpa den eller inte eftersom priset var rätts så högt för denna skjorta.

Ju mer jag tänker på priset nu så blev priset högt.

Kommer ihåg att jag fundera på om jag verkligen skulle ha på mig den eller inte eftersom jag ville verkligen att det skulle vara så nära perfekt det kunde. Perfekt är ordet för något som slutade i motsatsen.

Skjortan borde bara få vara en snygg skjorta.

Det får stå för dig.

Den meningen är något som har återkommit de senaste veckorna. För till slut så står man där och betraktar sina verk, handlingar samt ord och då gäller det att man kan leva med dem. Att kunna stå för dem och leva med dem handlar också om att kunna låta ens handlingar få vara där dem är- i det förflutna. Ibland så måst man faktiskt ge ett svar på vad som gjorde att det blev som det blev, men svaret som så har jag fått lära mig är inte det viktigaste. Svaren av den sorten brukar sällan vara de som vi vill ha, behöver eller ens längtar efter. Det enda jag vet efter allt detta är att jag faktiskt bara vill låta detta minne blekna och låta det bli en del av mitt förflutna. Orden som svaret innehöll kommer alltid finnas där och hur man lyckas med en sån bedrift kommer jag aldrig att förstå.

Avslutar med kloka ord som jag fick idag:

Gråt aldrig över en person som sårar dig...
Bara le och säg;
Tack för att du ger mig chansen,
Att träffa någon som är bättre än dig.

Det här med att få kunskap eller eröva kunskap är något som man som yngre fantisera om. Nu när man är äldre så inser man att det är inte den där romantiska bilden som man har målat upp, utan snarare en rätts så grå värld där man får ta varje dag som den är.

Ibland så  lyses allt upp och alla stannar upp för att kunna bli bländade bara för en stund. Detta sken är personligt för var och en och kan uppkomma i olika sorters färger. Vissa sken är så starka att de kan bara lysa för en stund för att sen slockna och om man då har vant sig vid ljuset så vet man inte att det ljuset likt en strömbrytare kan knäppas av. Ljusens sken är just det som vi som barn har fått höra om men det är först när man verkligen får se skenet och själva baksidan som själva insikten kommer.Insikten om vilket ljus man skall stanna upp för och för varje gång som man stannar upp för ett ljus så är det för att man tror att detta sken är det skenet som är det som ska använda för att kunna lysa upp den gråa värld som man tar sig fram i.

För mig var det första gången som jag stanna upp för ljuset. När jag väl hade insett att jag skulle gå fram till ljuset så slocknade ljuset och jag insåg att jag hade blivit bländad. Sakta men säkert får man helt enkelt bege sig tillbaka till den gråa världen och forsätta se efter det där fantastiska ljuset som är meningen för bara just en själv.

I'm takin' all that I learned from you
I'll make it something I'll never do
I can't be who you are
You taught me how to break a heart

Tänk att det kan vara så svårt att vara fullkomligt ärlig.Ibland är den värsta lögnen den som vi intalar oss själva för att vi inte vill ta vårat egna ansvar. För det handlar oftast inte om att vi är rädda för vad andra ska anse utan vi är rädda för att vi själva ska få se en ny del av oss som vi inte vill se.

De senaste dagarna har jag upplevt de flesta känslorna som finns i mitt register men på något sätt så har jag fått ett avslut eller jag gjorde mitt eget avslut i det kapitlet. Jag hoppas att jag kan se tillbaka och bara läsa sidorna med varken ilska eller sorg för det jag känner just nu är att jag inte  vill känna vid dessa stycken som vi skrev tillsammans. Det är dags för mig att vara egoistisk och tänka på mig själv, för jag har låtit någon annan få bestämma takten, rytmen och texten. Allt är överspelat och även om det fanns en förklaring så skulle det inte få någon annan utgång. Visst jag skulle kunna ta emot en förklaring men ärligt talar så skulle jag inte vinna på att hela någons självbild.

Jag tror på det som en nära vän sa till mig, det mesta händer av en orsak som man kanske inte ser precis när det sker.