Jag gjorde dig lycklig.

Jag trodde jag hade kommit över allt som hade med dig och göra men att höra att detta var som att slå mig hårt i magen med knytnäven. Var inte den lyckan värd att kämpa för? Hur kan man ge upp en sån härlig lycka? Varför?  Just nu så vill jag inte ens tänka tanken på att jag kommer att känna så igen, den där svindlande lyckan. Jag ser detta lyckorus hos folk runkomkring mig men jag känner mig så distanserad från allt. Ju närmare denna lycka kommer mig desto mer vill jag värja mig mot all denna lycka.  Det var inte så här jag hade tänkt att hösten skulle vara. Inte någonstans över huvudtaget hade jag tänkt att du skulle befinna dig på den andra sidan. Jag skulle vilja fråga hur du hade sett denna höst för jag hade tänkt att jag skulle vara den som var så där löjligt lycklig. Löjligt äckligt förbannat lycklig. Med dig.

Nu är hösten här och allt jag tänker på hur lyckliga vi var då. 

Sakta men säkert så kommer de bara bli ett minne. För att det inte skal bli ett moment över hur allt var så har jag sakta börjat gå iväg  och vidare. Jag har stått där och väntat på det där som aldrig dök upp. Vi vet båda två att vi var något men nu är vi bara två stycken som råkade hitta varandra. Men det sagt så lämnar jag allt som vi delade och vi äger inte rätten att ha pakter med varandra längre.