Hur förbereder man sig för det värsta? Det som man har blivit varnad för, det som man i hela sitt liv har undvikit till alla pris. Hur? Fanns så mycket som man kunde säga men nu finns det ingenting. Orden som jag med omsorg har valt får inte någon möjlighet att existera. Antar att det stämmer att varje känsla har en motpol och om man har känt de ena så kan man även känna det andra.

Egentligen skall det vara lätt,inte så här som det har varit. Så mycket som borde ha gjorts och sagts men själva resultatet visar att det inte spelar någon roll.


I slutändan så får man bara gå vidare och inte se sig tillbaka.

Som jag skrev förrut så är man tvungen förr eller senare att gå nya vägar. Innan sa jag att jag inte kunde göra något men nu kan jag faktiskt göra något. Insåg idag att saker och ting kan gå otroligt fort och hur man utnyttjar tiden säger en hel del. Vill jag använda tiden maximallt eller vill jag vara den som lever lite halvt?

Så nu banne mig är det dags att våga!

Våga vara lycklig. Just det, våga bara släppa på alla barriärer och alla tankar - det är något som jag har blivit tvungen att göra på den senaste tiden. Det är så lätt att gå runt och tro det värsta eftersom det skyddar en från att verkligen känna. Känna dem där känslorna som man verkligen egentligen tycker om att känna. Vare sig man vill det eller inte så påverkas man av sitt förflutna och för att verkligen visa att man är ledare för sitt eget förflutna så måst man våga ta andra vägar än de vägar som man tog när man var yngre. 

Det är så svårt att inte tänka på det. Det går bra så länge man håller sig sysselsatt men så fort man varvar ner så börjar hjärnkontoret gå igång. På högvarv går hjärnkontoret. För tiden nu förtiden är en hårdvara, en produkt som vi värnar om. Ingen vill vara den som var slösaktig med den, för i slutet så handlar det om vad man har gjort med tiden. Jag vill kunna säga att jag använde den på rätt sätt, på alla personer och ting som jag verkligen ville lägga ner tid på. Kanske om 10 år har jag en annan syn på tiden men just nu så känns det som om den äger mig och jag väntar på att den ska gå men också stanna. 

Jag vill tro men jag vet, det är det värsta.  Hoppas men inneha kunskapen om hur det är egentligen.
Hur jag än vrider och vänder, så är jag ändå i den där väntesalen.

I tried, I tried to start again and find somebody
But I remember all the time and all the words we said,

Söndag och det betyder att vi börjar ladda upp inför en ny vecka. Men för att kunna ta sig an en ny vecka så måst man också reflektera över den gångna veckan.  Det är lite konstigt för just denna vecka som jag har längtat efter har nu bara försvunnit. Den anlände, gick och lämna enbart några minnen efter sig.

Ser framemot en ny vecka med nya utmaningar.

So in the hours of the darkest kind
When it's hard to find who we are
One can stare into the other's eyes
Be each other's light in the dark

Lycka, fullkomlig lycka-Ja ni läste rätt mina trogna läsare. Trots att jag har en ny delkurs i svenskan som började i veckan kan jag meddela att detta inte rör mig i ryggen ens i skrivande stund. För det är så lätt att fokusera på alla negativa händelser och saker att man inte ens ser de där otroligt fina och vackra som finns i ens liv. Visst det kan finnas flera olika faktorer och variabler som gör att jag känner denna lycka men en stor del av denna lycka är för de fantastiskt fina vänner jag har här i Karlstad. Hur jag än skriver så kan jag inte uttrycka den exakta känslan jag känner inför att ha fått såna härna fina människor till vänner och att ens försöka förklara den känslan ger ingen rättfärdighet åt hur bra dessa människor är. Eftersom jag vet att de läser denna blogg så vet jag nu att de sitter och småler åt dels min korkade meningsuppbyggnad men även åt hur klyschig jag låter när jag skriver, trots detta så läser dem läser ändå vidare.

Här kommer ett tappert försök till en dikt.

Ni är så fina,
vänner som dessa är svåra att finna.
Med er kan man både skratta åt och låta ens själ få kvida.