Våga vara lycklig. Just det, våga bara släppa på alla barriärer och alla tankar - det är något som jag har blivit tvungen att göra på den senaste tiden. Det är så lätt att gå runt och tro det värsta eftersom det skyddar en från att verkligen känna. Känna dem där känslorna som man verkligen egentligen tycker om att känna. Vare sig man vill det eller inte så påverkas man av sitt förflutna och för att verkligen visa att man är ledare för sitt eget förflutna så måst man våga ta andra vägar än de vägar som man tog när man var yngre. 

Det är så svårt att inte tänka på det. Det går bra så länge man håller sig sysselsatt men så fort man varvar ner så börjar hjärnkontoret gå igång. På högvarv går hjärnkontoret. För tiden nu förtiden är en hårdvara, en produkt som vi värnar om. Ingen vill vara den som var slösaktig med den, för i slutet så handlar det om vad man har gjort med tiden. Jag vill kunna säga att jag använde den på rätt sätt, på alla personer och ting som jag verkligen ville lägga ner tid på. Kanske om 10 år har jag en annan syn på tiden men just nu så känns det som om den äger mig och jag väntar på att den ska gå men också stanna. 

Jag vill tro men jag vet, det är det värsta.  Hoppas men inneha kunskapen om hur det är egentligen.
Hur jag än vrider och vänder, så är jag ändå i den där väntesalen.

I tried, I tried to start again and find somebody
But I remember all the time and all the words we said,

Söndag och det betyder att vi börjar ladda upp inför en ny vecka. Men för att kunna ta sig an en ny vecka så måst man också reflektera över den gångna veckan.  Det är lite konstigt för just denna vecka som jag har längtat efter har nu bara försvunnit. Den anlände, gick och lämna enbart några minnen efter sig.

Ser framemot en ny vecka med nya utmaningar.

So in the hours of the darkest kind
When it's hard to find who we are
One can stare into the other's eyes
Be each other's light in the dark

Lycka, fullkomlig lycka-Ja ni läste rätt mina trogna läsare. Trots att jag har en ny delkurs i svenskan som började i veckan kan jag meddela att detta inte rör mig i ryggen ens i skrivande stund. För det är så lätt att fokusera på alla negativa händelser och saker att man inte ens ser de där otroligt fina och vackra som finns i ens liv. Visst det kan finnas flera olika faktorer och variabler som gör att jag känner denna lycka men en stor del av denna lycka är för de fantastiskt fina vänner jag har här i Karlstad. Hur jag än skriver så kan jag inte uttrycka den exakta känslan jag känner inför att ha fått såna härna fina människor till vänner och att ens försöka förklara den känslan ger ingen rättfärdighet åt hur bra dessa människor är. Eftersom jag vet att de läser denna blogg så vet jag nu att de sitter och småler åt dels min korkade meningsuppbyggnad men även åt hur klyschig jag låter när jag skriver, trots detta så läser dem läser ändå vidare.

Här kommer ett tappert försök till en dikt.

Ni är så fina,
vänner som dessa är svåra att finna.
Med er kan man både skratta åt och låta ens själ få kvida.

Nu  har jag äntligen hittat tillbaka till den som jag egentligen är. Tog ett tag men nu så känner jag hur jag kan andas igen. Vet inte hur det gick till men det känns helt underbart att faktiskt inte befinna sig i den där berochdalbanan som jag har befinnit mig i den senaste månaden. Tvära kast och känslostormar kan lite lätt beskriva hur det har varit för mig.

Till slut så tröttnar man på att tänka för man inser att det inte tjänar något till , eftersom detta är något som jag inte kan påverka här och nu. Det tog väldigt länge innan jag insåg detta för jag vägra släppa på den där kontrollen att alltid veta i förväg vad som kommer att hända.

Hoppas...

Out of the doubt that fills your mind
You finally find, you and I collide

Ändå likförbanna så sitter jag och tittar på mobilen.
Som en jävla idiot, rent ut sagt.

Här sitter jag nu och samlar mina tankar. Det är faktiskt riktigt svårt att fånga dessa tankar, speciellt när de känns som om dessa tankar inte vill bli fångade. Eller kanske är det jag som låter dessa tankar fladdra fritt för att jag vet inte vart jag skall sortera dem? Jag letar efter lykta efter orden som kan beskriva de här tankarna, men de verkar som om dessa ord också är svåra att fånga. Tänk att något kan väcka så mycket hos en.

Levande, det är ett ord som blev fångat nu. Längesedan jag har känt mig så här levande. Tror jag aldrig känt mig så här levande någonsin förut, men denna nyfunna känsla har sidor som gör att man känner även de där mörka känslorna dubbelt upp. Eftersom topparna blir så stora gör det att dalarna blir ännu djupare när man känner för mycket och det här gör att man även får se vem som verkligen är en vän och låter en få känna precis de man känner här och nu. Men just nu så väljer jag att känna den där glädjen och även tillåta mig själv få gå farligt nära den där gränsen där man är glad i någon.

.

So I'll be bold
As well as strong
And use my head alongside my heart

Jag letar efter ord som har försvunnit. Någonstans finns dem, bakom allt surr så finns orden där. Till höger och vänster ser jag repriser, minnen som vägrar släppa taget. Paus-knappen finns inte och inte heller snabbspolnings knappen. Det enda jag kan göra är att se och höra, blunda om det vill sig så väl. Även försöken till att hitta orden misslyckas, trots att det värsta är över, trots att det nu är bara efterdyningarna. För vad säger man när det redan har skett, när allt känns så stort och tomt? Orden som inte finns går kan inte att sättas ihop, allt blir bara ett enda virrvarr och det uppstår en önskan om att det verkligen fanns en snabbspolnings-knapp någonstans i detta universum.

För orden, de som klär och färglägger hela världen, kanske bara behöver en stunds vila.